Hon öppnade sitt hjärta

Tack till dig som vågade öppna ditt hjärta. Det fick mig att bli påmind om att jag har det oförskämt bra.

 

Igår morse på tunnelbanan, på väg till jobbet, hände en vacker och rörande sak som ännu starkt lever kvar i mig. Vid Gamla Stan klev en något luggsliten man i 40-årsåldern på. Han såg ut att leva på livets skuggsida, inget ont i det. Tyvärr är livet inte alltid rättvist. Olika omständigheter gör att vi alla hamnar på olika platser i olika faser av våra liv. Mannen doftade inte heller precis rosor, vilket är fullt förståeligt. Det skulle säkert inte jag heller göra om jag inte hade mitt hem, mitt eget badrum, min egen dusch. Inte heller det rättvist, alla har inte ett hem. Såklart kan jag inte vara helt säker på min iakttagelse, men det faktum att mannen sålde Situation Stockholm, de hemlösas tidning, kanske ändå bekräftade mitt försök till att avläsa var han befann sig i sitt liv.

Hur som helst, mannen går lite längre bort i vagngången och passar då på att fråga en ung tjej i kanske 20-årsåldern om hon vill köpa en tidning av honom. Eller det är i alla fall det jag tror han frågar, jag står lite för långt bort för att höra vad han säger. Tjejen tar upp en hundralapp ur sin handväska och lämnar över till den något luggslitna mannen som räcker över en tidning. Men tjejen skakar på huvudet, säger något till mannen, som jag tror är ”behåll hundralappen, jag vill inte ha någon tidning”. Jag ser att mannen först inte riktigt kopplar det han hör, sedan blir han så glad att han ger tjejen en kram, och säger, tror jag; ”ha en bra dag”. Tjejen ser något generad ut över kramen, men svarar nog ”du med”.

Den scenen som där spelades upp, på storstadens verkliga teater, har jag burit med mig och tänkt på åtskilliga gånger senaste dygnet. Hur rörande fint att någon, för några sekunder, öppnade sitt hjärta och hjälpte en mindre lyckligt lottad medmänniska. Det vill jag också göra oftare, tänker jag. Jag brukar i och för sig köpa Situation Stockholm. Dels för att den är mycket läsvärd, dels för att jag gärna vill försöka stötta människor som försöker komma tillbaka till någon sorts ordnad tillvaro och så småningom förhoppningsvis till ett hem och ett arbete. Vi måste alla få misslyckas, inte orka med, och vi måste alla också få en chans till att försöka kunna rätta till det som kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Eller kanske både två, tre och fyra försök innan man lyckas med det som fyller ens liv med mer glädje än tidigare. Jag vill inte vara den som dömer någon annan.

Faktiskt tycker jag att vår tidigare statsminister var jättebra när han i sitt tal vädjade till oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Att media sedan håller på att spekulerar kring om det kostade honom statsministerposten känns bara platt. Han ville tala från sitt hjärta, till förhoppningsvis många andra hjärtan, och vi ska inte glömma att 87 procent av oss svenskar faktiskt i någon mån vill öppna våra hjärtan. Naturligtvis inte bara för att vår tidigare statsminister sade detta. Utan för att vi tror på alla människors lika värde, och att alla ska få en chans till ett så bra liv som möjligt. Jag gråter inombords varje gång jag hör eller ser någon exkluderas. Jag tycker också det är oändligt sorligt att många människor går runt med frusna hjärtan i ett land som Sverige, där vi, i jämförelse med många andra länder, har det oförskämt bra, bara vi skulle kunna uppskatta det mera och förstå att det inte är en självklarhet. Sedan finns det naturligtvis saker som också skulle kunna bli bättre. Till exempel att alla borde få ha ett eget hem, få ha ett arbete, vara trygga och få känna samhörighet med andra människor.

Jag tänker i alla fall försöka öppna mitt hjärta ännu flera gånger och försöka visa ännu mer omtanke, för ur det tror jag att det födds något gott. Gör det du också, jag lovar, du kommer att bli lite lyckligare. Och tack till dig, tjejen på tunnelbanan, som påminde mig om allt det bra jag har i livet och att jag har så mycket att glädjas åt att jag faktiskt nästan skäms en smula.