Våndan av att skjuta upp saker

I våndan av att skjuta upp saker finns risken att drömmar aldrig blir verkliga.
Men behöver alla drömmar bli det? Eller är det själva drömmandet som ger livet mening?

Jag tror det är fler än jag som har tendenser att skjuta upp saker. Särskilt sånt jag tycker är lite jobbigt, men också saker som jag verkligen vill göra, men inte verka komma till skott med. En av dessa saker är att skriva. Jag har i hela mitt liv känt en stark önskan om att skriva, helst en bok, men jag kommer inte dit. Varför det är så förstår jag bättre idag, då jag med åren fått en dos större självkännedom.

Det finns flera anledningar till att jag skjuter upp saker. För det första är det mycket jag ska komma i ordning med innan jag möjligtvis tillåter mig att sätta mig ned och ta itu med det jag vill göra. Jag upptäcker hela tiden nya saker som absolut måste åtgärdas genast; dammsuga bakom samtliga tavlor (fast jag inte tycker särskilt mycket om att städa), dricka kaffe, plocka undan kläder, läsa ett stycke ur en bok, spela något helt intelligensbefriat spel på nätet som skänker ett kortvarigt nöje för dopaminet, sedan är det dags för lunch. Efter lunchen är det planering för middag, kanske handla, diska eller trava omkring i största allmänhet. Ja, så håller det på tills dagen har gått och jag inte fått en minut över till att komma igång med mitt skrivande. Dessutom är jag trött och går och lägger mig istället.

Ett annat skäl är att jag har svårt att hålla en röd tråd och jag blir lätt distraherad. I mitt huvud poppar det ständigt upp nya tankar, idéer, saker som jag måste göra, saker jag sagt för länge sedan, saker jag sagt nyligen, gamla reseminnen, allt jag borde göra, allt jag måste hinna läsa innan jag dör, jag tänker på människor jag träffat genom livet och undrar vad de gör just nu. Och så där håller det på, en enda strid ström av osorterade tankar som vägrar att sortera in sig i hjärnans olika fack.

Jag kan inte tämja den tjattrande apan som hoppar från gren till gren, lika glatt och obekymrad tjattrande som alltid. Problemet är att jag blir väldigt trött av att tänka för mycket  (ja, faktiskt är det så). Jag blir även trött av intryck och höga ljud. Därför vill jag gärna dra mig tillbaka till lugnare miljöer, som till landet till exempel, för att få lugn och ro i min oroliga skäl. Annars blir jag utmattad och vill bara sova. Jag har på äldre dagar blivit bättre på att säga nej till saker och har dragit ned på det sociala umgänget, inte för att det tråkar ut mig utan för att jag behöver. Dessutom kan jag idag tillåta mig att njuta mer och längta till att umgås istället för att det blir något jobbigt jag känner mig tvingad att genomföra. Förut trodde jag att jag missade för mycket om jag sa nej till något.

Fast om jag vill kan jag koncentrera mig, och då såklart på något jag är väldigt intresserad av, men då går det överstyr åt andra hållet. Jag gör inget annat än fokuserar på det jag är intresserad av. Då glömmer jag att sova, äta och i värsta fall försummar jag helt mitt sociala liv.

Så var det även för mig i skolan. Det ämnen jag var intresserad av gick bra, värre var det med ämnen jag inte var intresserad av eller ens förstod mig på, som matte. Något som jag lider av än idag då jag får en inre blockering varje gång matte kommer på tal. Jag kan räkna, men det är som det blir ett svart hål där i min hjärna, där alla siffror sugs in och jag snabbt tar itu med något annat istället. Det är väl en metod som kallas undanglidning, inte speciellt effektiv, det inser jag. Vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska itu med att lära mig matte på riktigt, men oturligt nog (kanske?) har jag tenderat att skjuta upp mina mattelektioner. Och jag kommer nog göra det tills jag nöjt konstaterar att nu är det ändå försent att lära mig.

Ett annat skäl till varför jag inte kommer igång med det jag egentligen vill göra är att jag har väldigt höga krav på mig själv. Faktum är att jag sätter låga krav på min omgivning, men har alltid satt väldigt höga krav på mig själv. Helst ska jag kunna allt direkt och jag har inget tålamod med att saker går sakta och att man behöver träna för att bli bättre (i alla fall inte när jag var ung, idag har jag ett bättre tålamod, dock inte när jag är trött). I värsta fall lägger jag då ned helt och gör något annat istället för att försöka traggla vidare. Jag vill också gärna vara bäst på det jag gör, så av den anledningen är jag helt enkelt rädd för att misslyckas, och av den anledningen vågar jag mig inte på att börja med något. Känslan av att bli förlöjligad eller att någon ska tycka det jag skriver är för dåligt är allt för svårt att smälta. Bättre att undvika genom att inte göra det. Idag försöker jag tänka att det alltid finnas någon i något hörn av världen som är bättre på allt det jag vill vara bra på, så därför är det lika bra att strunta i det och bara köra på det jag kan. Jag duger ändå.

Med åren har jag faktiskt blivit mer tillåtande mot mig själv. Det är okey om inte allt blir som jag tänkt mig och jag behöver inte längre alltid vara bäst. Det är helt i sin ordning om jag gör något halvdant och nöja mig med det. Idag finns det namn på de personlighetsdrag som jag uppvisar. Vad det exakt heter spelar för mig mindre roll, däremot hade jag varit hjälp om jag tidigare i livet visste det om mig själv som jag vet idag. Detta för att förstå mig själv. Varför jag reagerar och känner som jag gör, men framför allt att jag måste vila mer än andra för att orka med. Att jag inte bara kan köra på, för det brukar ofta sluta med utmattningssymptom som jag inte alls mår bra av.

Jag är född till den jag är och vissa saker i min personlighet kan jag inte ändra på, och frågan är om jag ens vill det? Rätt använt kan det vara väldigt bra egenskaper och talanger som jag har stor nytta av och som framför allt gör mig till den unika person jag är. Vi föds alla med olika förutsättningar och egenskaper, och så här blev jag.

Däremot hade jag varit tacksam om jag tidigare fått ”rätt hjälp" och ”verktyg” för att kunna orientera mig i tillvaron och må bra i den. Det hade varit mycket bättre och enklare för mig om jag fått den hjälpen tidigt i livet. Dock inser jag att kunskapen idag om olika personlighetsdrag är mer utbredd idag än när jag började i skolan på det glada 60-talet.

Så därför kära förälder; se ditt barn som den fantastiska individ den är, låt den lilla människan få utveckla det den är bra på och framför allt pressa inte in hen i en mall som är allt för snäv i rädsla över att ditt barn av andra skulle betraktas som annorlunda. Glöm inte att du är där för att stödja och överösa med kärlek, de allra flesta hittar fram, även de som tar de lite mer snåriga stigarna.

PS. Till mitt försvar kan jag anstå att mina bloggar faktiskt är ett sätt att ta itu med min önskan om att skriva.Så helt hopplös är jag väl inte. Den tillfredsställelse det skänker mig varje gång jag har skrivit ihop ett inlägg är en oslagbar härlig känsla, som jag för allt i världen inte vill vara utan. Så kanske jag en dag ändå kommer fram till min dröm? DS.