Ett ögonblick att minnas i kollektivtrafikens svindlande vimmel

Vem hon som skulle få de vackra vita liljorna och skulle hon bli glad?

Där satt jag på tvärbanan, en helt vanlig gråmulen fredagseftermiddag på väg hem från jobbet. Glodde på allt och ingenting samtidigt som jag min vana trogen lite vid sidan om registrerade mina medresenärer. Mitt emot mig sitter en man i ungefär 30-35-årsåldern (det där med att uppskatta åldern på folk är alltid knepigt). Han ser proper ut och i höger hand har han en stor blomsterbukett inslagen i helt vanligt vitt blompapper.

När tåget börjar rulla in på hållplatsen jag ska gå av vid, har mannen tagit av pappret på blombuketten. Under omslagspappret döljer sig en väldigt vacker bukett med röda rosor och den välbehagliga doften från härliga vita liljor sprider sig i vagnen, Han tittar på mig, ler och frågar ”Tror du att hon kommer att bli glad?”. ”Ja, det tror jag, det skulle i alla fall jag ha blivit”, svarade jag med ett leende tillbaka.

Sedan går vi av vid nästa station. Han önskar mig en trevlig kväll och jag säger lycka till. Våra vägar skiljs, och förmodligen kommer de aldrig att korsas igen. Jag kommer aldrig att få veta om den som fick buketten blev glad och jag kommer heller aldrig att få veta anledningen till varför hon fick den vackra buketten. Kanske skulle han fria, kanske var han på väg till en ”blinddate”, kanske fyllde hans fru år eller kanske att det rent av var hans mamma som skulle få den, nyss hemkommen från sjukhuset efter en komplicerad men lyckad hjärtoperation?

Jag kommer aldrig att få veta, hur mycket jag än gissar. Däremot minns jag mötet med värme. Jag fick dela en för mig fullständig främlings uppenbara lycka, ett kort ögonblick, några sekunder, där mitt i storstadens svindlande vimmel. Hans glädje fick mig att bli glad och jag kände mig till och med lite mallig över att ha blivit rådfrågad i ett sådant viktigt ärende som trots allt ett möte som kanske förändrar livet ändå är. Och kanske var det början på en helt ny resa.